sssandrakarlsson

Ja den frågan hinner jag knappt ställa mig och ingen annan heller för den delen. Det är alldeles för mycket med alla andra och deras problem för att ens kunna lägga in fem minuter om vad som tynger just mitt hjärta.
Jag vill inte att folk ska läsa det jag skriver och prata om att jag tycker så synd om mig själv, men det här är min blogg och jag skriver det jag vill på den.

Som vanligt så är det jag som står mitt emellan allt som händer. Jag hamnar alltid där av någon anledning och jag har ingen aning om varför.
"Du är alldeles för snäll Sandra, du måste lära dig att säga nej!"
Ja hur många gånger i mit liv har jag inte fått höra den frasen?
Det gör så jävla ont i mig. Ni vet inte hur svårt det är. Ni kanske kan gå fram och dra ut ett nej lika lätt som ett ja.
Men sluta för fan att säga så till mig. Det är så mycket lättare sagt än gjort. Och ärligt talat är jag så jävla snäll?
Är det så himla snällt att va så falsk och feg att jag inte vågar säga -
"Kan du sluta prata för jag orkar inte lyssna och bryr mig inte ett dugg om vad du säger"
Jag lyssnar, försöker hitta något jag inte redan sagt och sedan så ska alltig vara bra.

Men man kommer till en punkt då man inte längre orkar. Och jag orkar inte lyssna längre. Jag vill inte höra om allt som är dåligt, jag vill ärligt talat inte stötta och jag vill ingenting. Jag vill bara va ett tag. Utan att behöva allt det där.

Jag vill inte gråta helt ensam. Det är ingen som ser mina tårar. Men försök att trösta någon när du själv gråter.

Nu vill jag bara gå och lägga mig, dra täcket över huvudet och gråta. Känner att dagen har varit så jävla bra men nu vände allting och jag vill ingenting längre. Jag vill ha någon att gosa med som aldrig i hela sitt liv skulle såra mig på något sätt. Någon som finns där när jag behöver den som allra allra mest. Någon som skulle vara hos mig precis just nu.