on my own
Nå vad ska jag skriva idag? Har jag något kul att dela med mig av?
Nej egentligen inte. Men jag kan ju skriva ut ett sånt där djupt inlägg som ingen som inte har med saken att göra kommer fatta något av. Men nyfikna kan ni ju bli i alla fall. Den här veckan har jag fått ett antal sms och frågor, av bara ren nyfikenhet.
Men om jag nu ska gå in på något bara för att skriva av mig lite så vill jag säga förlåt. Förlåt för alla löften jag har brutit och som jag kommer att bryta. Förlåt för alla gånger jag svikit och som jag kommer att svika. Förlåt för de gånger jag snackat skit och för de kommande gångerna som jag kommer säga olämpliga saker. Förlåt för alla personer jag dömt innan jag lärt känna dem och de som jag dömer än idag utan att känna. Förlåt för alla gånger som jag egentligen borde bett om ursäkt på en gång.
Jag är inte perfekt och jag vet ärligt talat inte om man kan vara det heller. Jag vet inte ens vad man kan kalla en normal person längre. För endel människor som jag har haft runt omkring mig och även mig själv faktiskt, skulle jag inte direkt kalla normla. Jag kan säga att jag lider inte av att inte va normal, de är nog mer de runt omkring i sådana fall. Att vara normal kanske är att vara perfekt, vad vet jag? Jag vet att jag har i alla fall ganska många brister och jag jobbar på att förbättra dem. Men de går kanske inte så bra som jag hade hoppats på.
Jag vet med mig själv att jag har betett mig konstigt på sistone. Men jag tror också att varje person har rätt att ha sina små svackor. Jag vet vilka som står runt hörnet och fortfarande väntar och de som stack med en gång som de gick utför.
Ja en paus från allt, de kanske är det jag behöver och ärligt talat, hade jag haft pengar hade jag packar min väska, åkt så långt bort jag hade kunnat komma. Sutitt under en palm med en parapldrink och bara kunnat tänka igenom allt men utan att någon står och rycker en i kläderna och förvirrar situationen. Men nu lever vi i verkligenheten och då funkar de inte så. Jag ger de några dagar, kanske till och med veckor, så vet jag att det blir bättre sen. Försök att tänka så du med.
Nej egentligen inte. Men jag kan ju skriva ut ett sånt där djupt inlägg som ingen som inte har med saken att göra kommer fatta något av. Men nyfikna kan ni ju bli i alla fall. Den här veckan har jag fått ett antal sms och frågor, av bara ren nyfikenhet.
Men om jag nu ska gå in på något bara för att skriva av mig lite så vill jag säga förlåt. Förlåt för alla löften jag har brutit och som jag kommer att bryta. Förlåt för alla gånger jag svikit och som jag kommer att svika. Förlåt för de gånger jag snackat skit och för de kommande gångerna som jag kommer säga olämpliga saker. Förlåt för alla personer jag dömt innan jag lärt känna dem och de som jag dömer än idag utan att känna. Förlåt för alla gånger som jag egentligen borde bett om ursäkt på en gång.
Jag är inte perfekt och jag vet ärligt talat inte om man kan vara det heller. Jag vet inte ens vad man kan kalla en normal person längre. För endel människor som jag har haft runt omkring mig och även mig själv faktiskt, skulle jag inte direkt kalla normla. Jag kan säga att jag lider inte av att inte va normal, de är nog mer de runt omkring i sådana fall. Att vara normal kanske är att vara perfekt, vad vet jag? Jag vet att jag har i alla fall ganska många brister och jag jobbar på att förbättra dem. Men de går kanske inte så bra som jag hade hoppats på.
Jag vet med mig själv att jag har betett mig konstigt på sistone. Men jag tror också att varje person har rätt att ha sina små svackor. Jag vet vilka som står runt hörnet och fortfarande väntar och de som stack med en gång som de gick utför.
Ja en paus från allt, de kanske är det jag behöver och ärligt talat, hade jag haft pengar hade jag packar min väska, åkt så långt bort jag hade kunnat komma. Sutitt under en palm med en parapldrink och bara kunnat tänka igenom allt men utan att någon står och rycker en i kläderna och förvirrar situationen. Men nu lever vi i verkligenheten och då funkar de inte så. Jag ger de några dagar, kanske till och med veckor, så vet jag att det blir bättre sen. Försök att tänka så du med.
Kommentarer
Trackback
