sssandrakarlsson

Ni vet den där känslan när man vet att något kommer att hända men hjärnan vill ändå inte riktigt acceptera tanken. Man ser borta i horisonten att solen kommer stiga idag men när den lyser upp hela världen så finns ändå en känsla av förvåning. Hur kunde detta vara möjligt?

 

99 gånger av 100 frågar jag mig själv vad de är för fel på dig, mitt egoistiska inre kan inte riktigt ta emot att de kanske är jag som gör något konstigt. Men så kommer de sådana där dagar som jag faktiskt kan ifrågasätta migsjälv. Vad har jag gjort för fel? Vad är de som är fel på mig?

 

Vi kommer aldrig glömma du och jag. Vi kommer alltid finnas i en speciell tanke. Där någonstans långt bak kan vi hämta en känsla och vi kan dela den med varann. Förmodligen föralltid. Bra eller dålig? De avgör ödet. Men när ditt vilda hjärta slutat slå då ska jag minnas den tiden när vi brann ihop, jag släckte din eld som jag en gång vann.

Jag kan inte förlora dig, för du har aldrig varit min. Att vi ska bli två är omöjligt, jag är alldeles för kall för dig.

Låt oss leta egna stigar. Vi kanske möts någonstans. Å kanske vi varndrar med varann hela vägen ut.