sssandrakarlsson

Valborg har passerat och det blev väl inte riktigt som jag tänkt. Ingenting blir längre som jag tänkt. Jag vet så väl innerst inne och livet är så, fullt av förändringar och det måste det vara. För om inget förändras till det sämre så kan inget heller bli bättre. Jag spenderade min valborg med pinglorna Emma och Sandra och med Daniel bakom ratten. Vi pendlade runt mellan Gustav Petterson, Fredrik Fritz och Deje ( precis som alla andra molkomsbor typ). Jag fick i mig tre cider och hade väl en välidgt städad kväll måste jag säga. Tappade totalt mitt partyhumör i början av kvällen och kände att alkoholen kunde kvitta. Tycke dock att slutet av kvällen var ganaks kul, drog lite bugg med folk hit och dit och de var faktiskt ganska röj måste jag säga för att vara så få personer kvar.

 

Idag har jag spenderat några timmar i Robins soffa med Nystan, Robin och Olsson. Sen kom även Reine och Sara. Pizza blev de för dom å själv fick jag en chokladkaka. Goooeett! Nu sitter jag i sängen och klockan är halv sju. Jag har pluggat konstant sen klockan var halv två och inte har jag fått in särskilt mycket i mitt huvud eller på pappret som jag bör ha fått med tanke på alla timmar jag spenderat i boken.

 

Har haft många av mina tankar fast i framtiden idag. Funderar över vad som kommer att hända och hur allt kommer att bli. Jag vet inte om du läser min blogg längre Niclas men du kanske kikar in någon gång. Jag får ju känslan av att du inte längre vill att vi är vänner och saken är den att jag inte riktigt vågar ta upp telefonen och ringa dig heller, för jag vet inte om du vill det. Jag kanske läser dina vibbar helt fel, eller så har dom träffat alldeles rätt?

De är med ett tungt hjärta jag skriver och jag vill egentligen inte ha reda på svaret. Fast ändå så gärna, det är hemskt att gå omkring och inte veta. Det är jobbigt att inte våga fråga. Det som gör allra ondast just nu är alla minnen vi aldrig fick. Vi kan leva med fotoalbumet vi har men i framtiden, finns de inga foton då?

Vi lovade ju varann att alltid pratat med varann om det var något men jag antar att det var ett löfte vi bröt. För varken du eller jag har hållit de den senaste tiden. Jag vet att du verkligen hatar när folk skriver ut känslor på internet, men om min magkänsla stämmer så vill du inte att jag hör av mig just nu och det kanske är det enda stället jag på något sätt kan nå dig genom att skriva hur jag känner över situationen. 
Å vi kommer alltid va vänner förevigt, eller hur?

 

 

Tiden läker alla sår. De är vad dom säger i alla fall..

Snart går den här onsdagen mot sitt slut och det känns som de är måndag imorgon. Dock är de torsdag och snart väntas ny helg. Man blir ju snurrig. Plugget är det enda som jag har framför mig just nu, ska inte ge upp även om jag verkligen känner för de just nu..